Jag trodde det var ett halvår

Jag var helt övertygad om att det var ca ett halvår sedan jag senast skrev på bloggen. Kollade in bloggen och insåg att det var det ju, plus ca ett år. Det är alltså ca ett år och sju månader sedan jag uppdaterade bloggen senast. Men det har antagligen fallit bort ur minnet på grund av allting annat som hänt i mitt liv detta senaste år.
 
Jag blev opererad för mitt ena diskbråck i juni 2014 vilket till en början verkade ha gått bra. Men det gjorde det inte. Jag opererades på fredagen och blev utskriven på lördagen. På måndagen fick jag ont i ett ben och efter att ha varit på vårdcentralen skickade den läkaren vidare mig till akuten för att han trodde att jag hade fått en blodpropp, vilket visade sig stämma. Så jag fick börja med blodförtunnande, en medicinering som pågick till november 2014.
 
På tisdagen fick jag hög feber och fick åka in till akuten igen. Där visade det sig att jag fått en infektion någonstans i kroppen och mina infektionsvärden var kraftigt förhöjda. Jag fick antibiotika men det hjälpte inte speciellt mycket så jag slutade med det. Efter det så gick mina infektionsvärden upp och ner ett helt år och jag fick göra en massa undersökningar (Bland annat flera MR, vilket ger mig totalt panikångest på grund av min klaustrofobi) innan jag blev friskförklarad i augusti 2015.
 
Ovanpå det har det varit skola som skulle orkas med och en del annat privat som skett (Och som jag inte orkar eller vill berätta om här) och med tanke på det är det kanske inte så konstigt att jag glömt bort bloggen mitt i röran.
 
Efter blodproppen kunde det konstateras att jag har en faktor i blodet som gör att jag lättare får blodproppar än "normalbefolkningen". Så nu när det är bestämt att mitt andra diskbråck ska opereras (Någon gång mellan nu och början på januari) så måste jag ta blodförtunnande minst en månad efter operationen. Och jag vill verkligen inte det. Inte för att det är sprutor som man ska ta, jag är inte nålrädd, utan för att där man tar sprutorna blir det snart fullt med blåmärken och knölar under huden och att försöka ge sig själv sprutor i det kaoset gör riktigt jävla ont. Förhoppningen är att jag ska kunna gå över till tabletter efter ett tag men det får tiden utvisa. Kanske är allting värt det om nervskadorna kan bli bättre, att den partiella förlamningen, droppfoten och känselnedsättningen i mitt högra ben släpper och att jag kan få slippa gå med krycka och/eller skena. Men det kommer ta minst ca tre-fem år innan nervskadorna ens kanske börjar läka.
 
Nu ska jag äta lite, kolla på tv-serie med en vän och varva ner innan det är dags att hoppa i säng.
 
Mvh Hannah - Som hoppas komma igång med bloggandet igen och inte glömma bort det :)

Liknande inlägg

Kommentera här: