Jag har, som många andra, läst den här artikeln och man kan lugnt säga att jag blev irriterad.

(Jag kan för övrigt rekommendera Sanna och Lady Dahmers blogginlägg om saken)

Jag gick på högstadiet i samma veva som lagen som tillät homosexuella att adoptera infördes, därmed var det också mycket rörande det i media av olika slag. Jag antar att det var därför vi fick debattera det på en svensklektion.

Till saken hör att jag är bisexuell. Att sitta och lyssna på hur inte jag som person, utan jag som den förmodade ena halvan av ett par med någon av samma kön inte skulle få adoptera barn var helt stört. "Barnet kommer bli mobbat", "Barnet kommer sakna förebilder", "Barnet kommer må dåligt" osv. Allt på grund av mig och min flickvän/fru/whatever. (Samma barn skulle dock må prima om det visade sig att the love of my life var en man)Jag hamnade dessutom i gruppen som skulle argumentera mot att homosexuella skulle få adoptera.

Runt den tiden kändes det dessutom över lag som att det skulle vara helt otänkbart hemskt att homosexuella adopterade. (Hittade den här gamla artikeln från november 1999 i Aftonbladet när jag googlade)

Och vadå "lättkränkthet"? Tänk själv in dig i den surrealistiska känslan av att sitta och debattera (mot) ditt eget framtida presumtiva föräldraskap! Det är inte någon rolig upplevelse att höra om varför du skulle vara dålig som förälder. Och som sagt, det förutsätts att ingen närvarande är (barn till) icke heterosexuell.

Jag har också flera funktionsnedsättningar,  ska vi ta och debattera om jag är en lämplig förälder eller inte på grund av det? Nej, jag tänkte väl det..