En vaknande stad

Jag vet inte hur många gånger jag har sett städer börja sträcka på sig innan rörelsen kommer igång och staden vaknar till liv. Jag har dessutom sett det i fler än en stad men det slutar aldrig att fascinera mig. Fast jag är ju sån att jag kan se en bil som kör förbi på vägen utanför mitt hus och genast sätter fantasin igång och skapar en historia kring vem som kör och var personen ska.

Jag kan liksom inte hjälpa det, min hjärna går på högvarv hela tiden. Dag som natt, vaken eller sovandes. Det kan vara en välsignelse lika väl som en förbannelse. När jag sitter i klassrummet är det en utmärkt egenskap att ha. Men så här klockan halv fyra på morgonen när jag inte kan sova för att (de högst normala) ljuden jag hör blir till hemska och elaka spöken i min fantasi är jag mindre glad för det.

Men är det egentligen så farligt? Jag har ju trots allt sommarlov och kan sova hur mycket och länge jag vill. Dessutom orkar jag inte med så mycket annat än att sova de dagarna det är så förbannat varmt. Missförstå mig inte, jag älskar värme och sommar. Men det finns en gräns även för det med och är man nattmänniska i grund och botten blir det lätt så att det är skönare att vara vaken på natten och njuta av de varma nätterna istället.

På det sättet är bloggar helt fantastiskt. Jag sitter och skriver mitt i natten men den som kan tänkas vara intresserad av att läsa kan läsa när och var som helst.Vem som helst kan dessutom skaffa sig en blogg. Det krävs ingen prestigefull motprestation som att få ihop en välskriven debattartikel utan det är bara att skriva om det man vill.

Tänker man på saken inser man att det öppnar upp för en massa möjligheter och är väldigt demokratiskt.
Och tro mig, jag har tänkt på det. Ibland känns det som att jag tänker på allt.