Change of heart?

Jag har alltid tänkt att historia varit min grej. (HT14 blir det antagligen ekonomisk historia och tidigare har jag läst historia och idéhistoria) Det jag ska ta examen i och jobba med.

Men undan för undan har kurser i specialpedagogik och rehabilitering smugit sig in. Kurser om synnedsättning, autism, utvecklingsstörning, dövhet/hörselnedsättning och dyslexi är numer också bokmärkta i min webbläsare. Just för tillfället läser jag dessutom en kurs i rehabiliteringsvetenskap (inriktning adhd) på 15hp utöver mina fulltidsstudier på 30hp inom Svenska I och gillar det skarpt.

Har aldrig intresserat mig för sådana jobb tidigare så var kommer detta intresse ifrån?

En tanke är att det kan bero på att jag själv som rörelsehindrad och funktionsnedsatt på första parkett har upplevt hur omgivningen diskriminerar, förbiser och behandlar människor med andra funktionsvarianter och att jag därför vill jobba för att detta ska bli bättre och få ett slut. Hoppas jag lyckas i så fall!

Ska homosexuella få adoptera?

Jag har, som många andra, läst den här artikeln och man kan lugnt säga att jag blev irriterad.
(Jag kan för övrigt rekommendera Sanna och Lady Dahmers blogginlägg om saken)

Jag gick på högstadiet i samma veva som lagen som tillät homosexuella att adoptera infördes, därmed var det också mycket rörande det i media av olika slag. Jag antar att det var därför vi fick debattera det på en svensklektion.

Till saken hör att jag är bisexuell. Att sitta och lyssna på hur inte jag som person, utan jag som den förmodade ena halvan av ett par med någon av samma kön inte skulle få adoptera barn var helt stört. "Barnet kommer bli mobbat", "Barnet kommer sakna förebilder", "Barnet kommer må dåligt" osv. Allt på grund av mig och min flickvän/fru/whatever. (Samma barn skulle dock må prima om det visade sig att the love of my life var en man)Jag hamnade dessutom i gruppen som skulle argumentera mot att homosexuella skulle få adoptera.

Runt den tiden kändes det dessutom över lag som att det skulle vara helt otänkbart hemskt att homosexuella adopterade. (Hittade den här gamla artikeln från november 1999 i Aftonbladet när jag googlade)

Och vadå "lättkränkthet"? Tänk själv in dig i den surrealistiska känslan av att sitta och debattera (mot) ditt eget framtida presumtiva föräldraskap! Det är inte någon rolig upplevelse att höra om varför du skulle vara dålig som förälder. Och som sagt, det förutsätts att ingen närvarande är (barn till) icke heterosexuell.

Jag har också flera funktionsnedsättningar,  ska vi ta och debattera om jag är en lämplig förälder eller inte på grund av det? Nej, jag tänkte väl det..

Är du lönsam lilla vän?

Jag lyssnade på radio imorse och hörde då ett inslag om Kultur på recept, ett pilotprojekt inom Region Skåne som gått ut på att smärt- och psykiatripatienter fått uttrycka sig genom konst. Det visade sig att dom som ingått i projektet lyckats minska sina besvär genom att dom genom konsten kunnat omfokusera.
So far, so good. Men sen kom delen som provocerade mig så. Programledaren fortsätter med att säga att projektet nu ska spridas vidare då det blivit en succe på grund av att fyra av fem (kommer inte ihåg den exakta siffran) hade kunnat återgå i arbete.

Är det så vi värderar människor? Att det är en succe när så många som möjligt kan återgå i arbete? Jag förstår behovet och viljan att ha ett jobb för den sociala biten och liknande men att mäta ett projekts succe i form av att människor kan jobba känns för mig väldigt främmande.

Jag drabbades nyligen av diskbråck och i samband med det också den värsta smärtan jag någonsin varit med om. (Får käka morfinliknande medicin just nu för att ens kunna röra mig och var nära på att bli inlagd på sjukhuset pga smärtan) På grund av mina diagnoser så har jag också valsat omkring en del inom psykiatrin.

Aldrig någonsin under mina vändor inom vården har jag önskat att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet eller skolan. När jag på grund av diskbråcket hade så ont att jag inte kunde gå utan bara låg i sängen och skrek och grät för att jag inte ens kunde vända på mig var min första tanke inte att jag ville tillbaka till skolan utan snarare att jag ville slippa helvetet.

Om projektet hade värderats utifrån i vilken mån deltagarna blivit fria från, eller åtminstone mindre påverkade av, sin åkommor hade jag kunnat förstå betecknandet som en succe men det är tydligen inte på det sättet man mäter succe. Det är bara att inse, så länge du kan jobba spelar det ingen roll hur du mår.

Liknande inlägg