Magnetresonanstomografi

För två veckor sedan var jag hos läkaren och fick diagnsen droppfot. Det ska vanligtvis gå tillbaka inom ett par veckor men det verkade inte riktigt min kropp hålla med om. För idag, nästan exakt två veckor efter att jag var hos läkaren fick jag obeskrivligt ont i högebenet, det jag har haft problem med.

Det kom helt plötsligt när jag reste mig upp från sängen så min första tanke var att sätta mig på sängen. En dålig idé skulle det visa sig eftersom det gjorde väldigt mycket mer ont då. La mig då ner i sängen istället men inte ens det hjälpte. Där låg jag i min egen säng och irriterade mig på larmet eftersom ljudnivän bara blev högre och högre när jag inte stängde av det. Rättelse, inte kunde stänga av det, jag hade alltså så ont i min kropp att jag inte ens kunde vända mig om i sängen.

Till slut lyckades jag i alla fall bråka mit till en tid på vårdcentralen. Jag fick träffa samma läkare som förra gången och visserligen bekräftade han inte min känsla av att mina symtom blivit värre men något måste han ha reagerat på för han skickade en remiss till magnetresonanstomografi (MR, magnetröntgen) för min del.

Så nu är jag kluven, samtidigt som jag har en fruktansvärd cellskräck så vill jag också få reda på vad mina problem beror på och om/hur dom kan/ska botas. Du som gjort en magnetröntgen får gärna berätta för mig om dina erfarenheter så att jag kanske kan förbereda mig lite mentalt.

Kognitionssimulatorn

Jag tänker att det här programmet som simulerar en klassrumssituation utifrån om man har ADHD, Aspergers eller dyslexi kan ge en rätt bra inblick i hur skolan har tett och ibland fortfarande ter sig för inte bara mig utan en hel del personer med samma typ av funktionsnedsättningar som jag har.

Jag fick reda på att den fanns genom ett tips från en person och nu delar jag det vidare till er. Check it out!

http://www.hi.se/kognitionsportal/program/publish/

Målet är inget, vägen dit allt

En kompid till mig har i vad som känts som en evighet upprepat "Målet är inget, vägen dit allt" och jag har lika länge avfärdat det som "ett sånt där talessätt som ska få en att tänka efter". Men så ikväll när jag lagade matlåda inför imorgon gjorde jag precis det. Tänkte efter alltså.

När jag gjorde det insåg jag att det kändes som att det inte var längesen alls som jag stod där och gjorde matlådan inför idag. Jag kan vara virrig till tusen och har därför en lista där jag delvis skriver upp "engångsföretelser" som jag raderar när dom är avklarade och dagligen återkommande saker som jag bara sätter en "stjärna" framför när jag gjort dom som jag sedan tar bort. Mycket av mina dagar spenderas med ett enda mål i sikte, att få klart allting på min lista. Och det är ju inte kul. Speciellt inte om jag stressar igenom saker för att kunna bli fördig med listan.

Jag har också kommit på mig själv med att tänka likadant när det gäller t.ex. tv-serier. Även fast jag inte kollar på någon serie jag ogillar så är jag okoncentrerad en stor del av tiden eftersom jag tänker ungefär "Ett avsnitt mindre tills jag sett hrla serien".

Liknande tankesätt genomsyrar hela min vardag och hindrar mig från att njuta av livet. Man kan visserligen se sitt liv som en lång radda av saker man måste klara av och sen dör man men vad för liv är det? Varför lever jag inte här och nu utan hela tiden tänker fem steg framåt?

Nu när jag tänker efter så är talessättet "Målet är inget, vägen dit allt" något av det klokaste jag någonsin hört.

Liknande inlägg