Nej, alla har inte adhd!

Med jämna mellanrum stöter jag på personer som säger saker som ”Snart har väl alla adhd” och menar på att adhd är en överdiagnosticerad sjukdom.

En annan vanlig kommentar är ”Skulle man undersöka alla i det här rummet så skulle man kunna sätta någon slags diagnos på alla”.

Först och främst, och detta vill jag göra väldigt klart, adhd är ingen sjukdom! Det är en funktionsnedsättning.

"Skillnaden mellan en sjukdom och en funktionsnedsättning är att sjukdomar vanligen är övergående, medan en funktionsnedsättning kan innebära livslånga nedsättningar av funktioner. Funktionshinder uppstår när personer med funktionsnedsättning upplever begränsning i relation till omgivningen."
Källa: Västerbottens Läns Landsting

Det är klart att alla kan ha dagar då man glömmer bort saker och känner sig helt virrig, eller dagar då man inte kan sitta still. Det upplever alla människor någon gång.

Någon med adhd däremot lever med detta varje dag. I dom fallen handlar det inte om att man känner sig lite tankspridd, lite rastlös, lite glömsk eller lite av det sätt ens adhd nu visar sig på.
Det är inte heller något som inträffar då och då, som det gör hos dom utan diagnos, utan det är ett konstant tillstånd.

Av samma orsak är det väldigt svårt att överdiagnosticera adhd. Ibland verkar det som att vissa har fått för sig att en utredning består i att man knallar in hos psykologen, säger "Hej! Jag vill ha medicin!" och så är det klart.

Min egen utredning tog fyra månader att slutföra. Fyra månader där jag fick gå igenom en hel massa tester och allting mellan himmel och jord undersöktes. Hade det varit så att jag bara råkat ha ”adhd-symtom” den dagen läkaren skrev remissen till utredningen så hade det snart uppdagats. Man utreder dessutom inte personer på "lösa grunder" utan i de flesta fall finns det en bakomliggande historia med problem i vardagen.

Jag fick kämpa i ca tre månader för att få till stånd den utredning jag blivit remitterad till och jag vet andra som har fått kämpa ännu längre och mer än mig.

Och nu undrar jag, ni som kommer med kommentarer att adhd är överdiagnosticerat och att alla egentligen har adhd, fattar ni vad ni gör!?

Ni anser er ha tolkningsföreträde för en situation ni aldrig har varit i.
Ni får en diagnos att inte tas på allvar. Ni förringar människors problem. Ni förringar människors liv.

Och framförallt sparkar ni på en människa som i många fall redan ligger ner. Ni talar om för en människa som har brottats med detta hela sitt liv att dom är lite sämre. För om alla har adhd så är ju den som inte klarar av det dålig.

Tiden går..

Det är mycket födelsedagar nu. Igår var jag på 6-års kalas för min kompis dotter och nästa vecka fyller min lillasyster 16 år.

På kalaset igår var det många som sa att det hade gått så fort och att dom inte kunde fatta hur födelsedagsbarnet hade blivit så stor. Nu har jag bara känt henne sen hon var fem år så jag kan inte direkt säga så om min kompis dotter. Men det stämmer allt för väl in på min lillasyster.

Jag kan inte fatta att hon till hösten börjar andra ring, i mitt huvud går hon fortfarande på dagis!
Jag har visserligen också lite svårt att "acceptera" att jag fyller 25 i år, eftersom jag inte känner mig så "gammal" men det är en helt annan sak med ens syskon.

Det spelar ingen roll att mina bröder snart är 22 år och min lillasyster snart 16, i mitt huvud kommer dom alltid vara dom där små typerna som terroriserade mig, aldrig lät mig leka ifred med mina kompisar och snodde mina grejer.

Hör ni det skitungar!

Tvångssterilisering

I filmen American History X sägs det att man ska använda sig av citat eftersom någon annan alltid redan sagt det bättre.

Jag följer den principen och hänvisar vidare till Immanuels inlägg om könstillhörighetslagen och tvångssterilisering.
(Hans inlägg är långt mycket bättre än vad mitt arga svammel skulle bli)

Liknande inlägg