Change of heart?

Jag har alltid tänkt att historia varit min grej. (HT14 blir det antagligen ekonomisk historia och tidigare har jag läst historia och idéhistoria) Det jag ska ta examen i och jobba med.

Men undan för undan har kurser i specialpedagogik och rehabilitering smugit sig in. Kurser om synnedsättning, autism, utvecklingsstörning, dövhet/hörselnedsättning och dyslexi är numer också bokmärkta i min webbläsare. Just för tillfället läser jag dessutom en kurs i rehabiliteringsvetenskap (inriktning adhd) på 15hp utöver mina fulltidsstudier på 30hp inom Svenska I och gillar det skarpt.

Har aldrig intresserat mig för sådana jobb tidigare så var kommer detta intresse ifrån?

En tanke är att det kan bero på att jag själv som rörelsehindrad och funktionsnedsatt på första parkett har upplevt hur omgivningen diskriminerar, förbiser och behandlar människor med andra funktionsvarianter och att jag därför vill jobba för att detta ska bli bättre och få ett slut. Hoppas jag lyckas i så fall!

Ska homosexuella få adoptera?

Jag har, som många andra, läst den här artikeln och man kan lugnt säga att jag blev irriterad.
(Jag kan för övrigt rekommendera Sanna och Lady Dahmers blogginlägg om saken)

Jag gick på högstadiet i samma veva som lagen som tillät homosexuella att adoptera infördes, därmed var det också mycket rörande det i media av olika slag. Jag antar att det var därför vi fick debattera det på en svensklektion.

Till saken hör att jag är bisexuell. Att sitta och lyssna på hur inte jag som person, utan jag som den förmodade ena halvan av ett par med någon av samma kön inte skulle få adoptera barn var helt stört. "Barnet kommer bli mobbat", "Barnet kommer sakna förebilder", "Barnet kommer må dåligt" osv. Allt på grund av mig och min flickvän/fru/whatever. (Samma barn skulle dock må prima om det visade sig att the love of my life var en man)Jag hamnade dessutom i gruppen som skulle argumentera mot att homosexuella skulle få adoptera.

Runt den tiden kändes det dessutom över lag som att det skulle vara helt otänkbart hemskt att homosexuella adopterade. (Hittade den här gamla artikeln från november 1999 i Aftonbladet när jag googlade)

Och vadå "lättkränkthet"? Tänk själv in dig i den surrealistiska känslan av att sitta och debattera (mot) ditt eget framtida presumtiva föräldraskap! Det är inte någon rolig upplevelse att höra om varför du skulle vara dålig som förälder. Och som sagt, det förutsätts att ingen närvarande är (barn till) icke heterosexuell.

Jag har också flera funktionsnedsättningar,  ska vi ta och debattera om jag är en lämplig förälder eller inte på grund av det? Nej, jag tänkte väl det..

Gymnastiklektioner som satt spår för livet

Jag har sedan jag var liten haft problem med min rygg. Min ryggrad är inte riktigt så rak som den borde vara och mina bin olika långa. Detta ger mig bland annat värk i kroppen, främst i min ena höft. När jag var yngre var värken oftast ganska mild och kom i korta perioder men ju äldre jag blir desto kraftigare blir värken och perioderna den håller i sig blir allt längre. Jag har därför insett att det antagligen vore bra om jag tränade med förhoppningen att det ska mildras lite.

Jag har i dagsläget inte tränat "seriöst" så många gånger men en sak som slagit mig är hur jag automatiskt tycker att träning är tråkigt. Jag kunde till en början inte förstå varför jag fann det så tråkigt men så kom jag på den troliga orsaken, gymnastiklektionerna i skolan.

Jag var hyfsat aktiv som barn och red, gick på gymnastik, dansade med mera men det går också att se ett mönster. När gymnastiklektionerna i skolan med tillhörande press gjorde sitt antågande blev jag mindre och mindre intresserad av fysisk aktivitet på fritiden. När jag kom upp i högstadiet och mina prestationer dessutom skulle betygsättas slutade jag helt.

Jag kan visserligen inte säga till 100% att det beror på just eller enbart gymnastiklektionerna men det känns som en väldigt trolig orsak. Man kan bara spela så många fotbollsmatcher där killarna tar alla plats och vägrar passa till dom "dåliga" tjejerna, få så många anmärkningar på ens prestationer med mera innan det blir tråkigt.

Jag inser att det som för min del beskriver gymnastiklektionerna i skolan lika gärna hade kunnat vara engelska, svenska eller något annat ämne för någon annan. För egen del kan jag t.ex se samma mönster rörande andra ämnen, bland annat bild och träslöjd.

Alla skolans ämnen är egentligen kul men alla upplever det inte så. Alla skolans ämnen innehåller saker som är viktiga för det framtida livet och då är det definitivt inte bra att man tappar så många på vägen. Det finns saker som jag innan skoltiden gjorde utan en tanke på vad andra tyckte om det men som jag efter skoltiden mest bara tänker att det skulle vara kul att göra. Till stor del antagligen på grund av negativa upplevelser i skolan.

Alla skolämnen är egentligen kul och innehåller saker som är viktiga för det framtida livet, därför är det hemskt att man tappar människor på vägen. Alla passar inte i det strikta mönster och bedömningskriterier som skolan består. Min dröm är en skola som man kan gå ut med samma glädje inför lärande, kreativitet och självförtroende som när man påbörjade den.

Liknande inlägg