Är du lönsam lilla vän?

Jag lyssnade på radio imorse och hörde då ett inslag om Kultur på recept, ett pilotprojekt inom Region Skåne som gått ut på att smärt- och psykiatripatienter fått uttrycka sig genom konst. Det visade sig att dom som ingått i projektet lyckats minska sina besvär genom att dom genom konsten kunnat omfokusera.
So far, so good. Men sen kom delen som provocerade mig så. Programledaren fortsätter med att säga att projektet nu ska spridas vidare då det blivit en succe på grund av att fyra av fem (kommer inte ihåg den exakta siffran) hade kunnat återgå i arbete.

Är det så vi värderar människor? Att det är en succe när så många som möjligt kan återgå i arbete? Jag förstår behovet och viljan att ha ett jobb för den sociala biten och liknande men att mäta ett projekts succe i form av att människor kan jobba känns för mig väldigt främmande.

Jag drabbades nyligen av diskbråck och i samband med det också den värsta smärtan jag någonsin varit med om. (Får käka morfinliknande medicin just nu för att ens kunna röra mig och var nära på att bli inlagd på sjukhuset pga smärtan) På grund av mina diagnoser så har jag också valsat omkring en del inom psykiatrin.

Aldrig någonsin under mina vändor inom vården har jag önskat att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet eller skolan. När jag på grund av diskbråcket hade så ont att jag inte kunde gå utan bara låg i sängen och skrek och grät för att jag inte ens kunde vända på mig var min första tanke inte att jag ville tillbaka till skolan utan snarare att jag ville slippa helvetet.

Om projektet hade värderats utifrån i vilken mån deltagarna blivit fria från, eller åtminstone mindre påverkade av, sin åkommor hade jag kunnat förstå betecknandet som en succe men det är tydligen inte på det sättet man mäter succe. Det är bara att inse, så länge du kan jobba spelar det ingen roll hur du mår.

Liknande inlägg

1 tristessa:

skriven

Den biten plågar mig så mycket, mitt värde i samhällets ögon, att jag inte är lika värd, kanske inte värd alls. Tungt att bära.

Läste i tidningen i dag om en 24 åring som blivit utbränd, rejält deprimerad och tagen till psykakuten, då hade en av hennes nära vänner sagt "hur känns det att vara en parasit på samhället?" till henne.

Det är en extremt utbredd syn, att värderas efter arbete och bara det.

Kommentera här: