Åt helvete med alltihop!
Det har inte försvunnit och när jag fördelade dosetten inför nästa vecka blev det väldigt tydligt att det var dags för mig att hämta ut ny medicin.
Mina mediciner är inte billiga (det kan vem som helst med adhd skriva under på) men tack vare högkostnadsskyddet brukar inte kostnaden vara något problem större delen av året. Det brukat oftast vara så att det är det första uttaget efter att högkostnadsperioden som svider mest i plånboken men sen är det lugnt.
Just för tillfället finns det dock två problem. Det ena är att taket för högkostnadsskyddet har höjts med 400 kronor, från 1800 kr till 2200 kr, innan man har nått den summan får man inget frikort. Visst, 400 kronor kanske inte låter så farligt men för mig som knappt kunde skrapa ihop 1800 kr innan känns det nästintill oöverstigligt.
Ovanpå det så måste jag till tandläkaren eftersom mina tänder är ett enda stort problem. Och hur billigt är det med tandläkaren liksom? Jag hade lagt undan pengar till tandläkaren men dessa fick jag nu ta för att betala min medicin. Kvar på sparkontot sitter nu ingenting men i slutet på maj ska där på något magiskt sätt ca 3400 kronor ha uppenbarat sig. Det är nämligen så mycket det kommer kosta för mig att åtgärda de allra mest akuta problemen med tänderna.
Jag kan heller inte riktigt välja mellan medicnen eller tandläkaren. Utan medicinen är jag fysiskt närvarande i skolan men alldeles för okoncentrerad för att ta in någonting. Problemen med mina tänder ger mig migrän vilket innebär att jag blir hemma från skolan och kan därmed inte ta in någonting alls.
"Varsågod! Pest eller kolera? Det är bara att välja!"
Visst, jag är student. Studenter ska vara tacksamma för att dom får gå i skolan i gratis. Studenter ska vara tacksamma för att vi kan få (låna) pengar från staten när vi studerar. Och nej, vi studenter "får" bara pengar av samhället, vi "bidrar" inte med någonting.
Och så att folk inte får för sig någonting så är jag som funktionsnedsatt självklart mycket tacksam över att samhället bryr sig om mig. Jag är så tacksam så för att jag får gå i skolan överhuvudtaget, att vid behov begära den extrahjälp jag faktiskt har rätt till är att ta i. Jag är så tacksam över att jag har en läkare, att jag bara får träffa henne en gång om året får man ju förstå, dom har ju så mycket att hinna med.
När det känns knasigt att jag bara fått träffa den läkare jag blev "tilldelad" när jag flyttade hit två gånger (andra gången efter enträget tjat) och att jag inte fått träffa min "nya" läkare alls. (Jag vet egebtligen bara att jag har en ny läkare därför att jag för några månader sedan upptäckte att namnet på förskrivande läkare på lapparna på medicinburkarna ändrats.) När det också känns lite knasigt att jag efter två års begärande, både genom besök i mottagnignens reception och via telefon, fortfarande inte blivit uppskriven på väntelistan till en åtgärd.
Och framförallt när jag känner för att skrika rakt ut när jag än en gång står i kassan på Apoteket och inser att receptet är på fel dosering/styrka/mängd/all of the above eller det krånglar på annat sätt och jag vet att jag inte kan få tag på läkaren (på något sätt alls) utan att jag kommer få lämna meddelande efter meddelande till dom som jobbar i receptionen trots att jag vet att det ändå inte kommer bli rätt nästa gång.
Då brukar jag försöka sansa mig, ta några djupa andetag, le mot personalen på Apoteket (Det är ju trots allt inte deras fel) och tänka:
Och så att folk inte får för sig någonting så är jag som funktionsnedsatt självklart mycket tacksam över att samhället bryr sig om mig. Jag är så tacksam så för att jag får gå i skolan överhuvudtaget, att vid behov begära den extrahjälp jag faktiskt har rätt till är att ta i. Jag är så tacksam över att jag har en läkare, att jag bara får träffa henne en gång om året får man ju förstå, dom har ju så mycket att hinna med.
När det känns knasigt att jag bara fått träffa den läkare jag blev "tilldelad" när jag flyttade hit två gånger (andra gången efter enträget tjat) och att jag inte fått träffa min "nya" läkare alls. (Jag vet egebtligen bara att jag har en ny läkare därför att jag för några månader sedan upptäckte att namnet på förskrivande läkare på lapparna på medicinburkarna ändrats.) När det också känns lite knasigt att jag efter två års begärande, både genom besök i mottagnignens reception och via telefon, fortfarande inte blivit uppskriven på väntelistan till en åtgärd.
Och framförallt när jag känner för att skrika rakt ut när jag än en gång står i kassan på Apoteket och inser att receptet är på fel dosering/styrka/mängd/all of the above eller det krånglar på annat sätt och jag vet att jag inte kan få tag på läkaren (på något sätt alls) utan att jag kommer få lämna meddelande efter meddelande till dom som jobbar i receptionen trots att jag vet att det ändå inte kommer bli rätt nästa gång.
Då brukar jag försöka sansa mig, ta några djupa andetag, le mot personalen på Apoteket (Det är ju trots allt inte deras fel) och tänka:
"Jag är så tacksam för att jag bor i välfärdsstaten Sverige!"