Är du lönsam lilla vän?
Jag lyssnade på radio imorse och hörde då ett inslag om Kultur på recept, ett pilotprojekt inom Region Skåne som gått ut på att smärt- och psykiatripatienter fått uttrycka sig genom konst. Det visade sig att dom som ingått i projektet lyckats minska sina besvär genom att dom genom konsten kunnat omfokusera.
So far, so good. Men sen kom delen som provocerade mig så. Programledaren fortsätter med att säga att projektet nu ska spridas vidare då det blivit en succe på grund av att fyra av fem (kommer inte ihåg den exakta siffran) hade kunnat återgå i arbete.
Är det så vi värderar människor? Att det är en succe när så många som möjligt kan återgå i arbete? Jag förstår behovet och viljan att ha ett jobb för den sociala biten och liknande men att mäta ett projekts succe i form av att människor kan jobba känns för mig väldigt främmande.
Jag drabbades nyligen av diskbråck och i samband med det också den värsta smärtan jag någonsin varit med om. (Får käka morfinliknande medicin just nu för att ens kunna röra mig och var nära på att bli inlagd på sjukhuset pga smärtan) På grund av mina diagnoser så har jag också valsat omkring en del inom psykiatrin.
Aldrig någonsin under mina vändor inom vården har jag önskat att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet eller skolan. När jag på grund av diskbråcket hade så ont att jag inte kunde gå utan bara låg i sängen och skrek och grät för att jag inte ens kunde vända på mig var min första tanke inte att jag ville tillbaka till skolan utan snarare att jag ville slippa helvetet.
Om projektet hade värderats utifrån i vilken mån deltagarna blivit fria från, eller åtminstone mindre påverkade av, sin åkommor hade jag kunnat förstå betecknandet som en succe men det är tydligen inte på det sättet man mäter succe. Det är bara att inse, så länge du kan jobba spelar det ingen roll hur du mår.
So far, so good. Men sen kom delen som provocerade mig så. Programledaren fortsätter med att säga att projektet nu ska spridas vidare då det blivit en succe på grund av att fyra av fem (kommer inte ihåg den exakta siffran) hade kunnat återgå i arbete.
Är det så vi värderar människor? Att det är en succe när så många som möjligt kan återgå i arbete? Jag förstår behovet och viljan att ha ett jobb för den sociala biten och liknande men att mäta ett projekts succe i form av att människor kan jobba känns för mig väldigt främmande.
Jag drabbades nyligen av diskbråck och i samband med det också den värsta smärtan jag någonsin varit med om. (Får käka morfinliknande medicin just nu för att ens kunna röra mig och var nära på att bli inlagd på sjukhuset pga smärtan) På grund av mina diagnoser så har jag också valsat omkring en del inom psykiatrin.
Aldrig någonsin under mina vändor inom vården har jag önskat att jag skulle kunna gå tillbaka till jobbet eller skolan. När jag på grund av diskbråcket hade så ont att jag inte kunde gå utan bara låg i sängen och skrek och grät för att jag inte ens kunde vända på mig var min första tanke inte att jag ville tillbaka till skolan utan snarare att jag ville slippa helvetet.
Om projektet hade värderats utifrån i vilken mån deltagarna blivit fria från, eller åtminstone mindre påverkade av, sin åkommor hade jag kunnat förstå betecknandet som en succe men det är tydligen inte på det sättet man mäter succe. Det är bara att inse, så länge du kan jobba spelar det ingen roll hur du mår.
Force Majure
Lördag 13/4-2013 kommer Eddie Izzard till Stockholm med sin senaste föreställning "Force Majure".
Och det bästa med det är att jag har biljett!
Det var allt jag hade på hjärtat.
Fjärde maj
Idag är det den 4/5 och därmed också den internationella Star Wars dagen.
Snart (25/5) är det dessutom den internationella handuksdagen.
Eftersom mitt förmodade diskbråck skruvat upp smärtnivån en aning idag och verkar göra sitt bästa för att ha ihjäl mig säger jag bara..
May the fourth be with you! och går och kollar på Bones.
Snart (25/5) är det dessutom den internationella handuksdagen.
Eftersom mitt förmodade diskbråck skruvat upp smärtnivån en aning idag och verkar göra sitt bästa för att ha ihjäl mig säger jag bara..
May the fourth be with you! och går och kollar på Bones.
Magnetresonanstomografi
För två veckor sedan var jag hos läkaren och fick diagnsen droppfot. Det ska vanligtvis gå tillbaka inom ett par veckor men det verkade inte riktigt min kropp hålla med om. För idag, nästan exakt två veckor efter att jag var hos läkaren fick jag obeskrivligt ont i högebenet, det jag har haft problem med.
Det kom helt plötsligt när jag reste mig upp från sängen så min första tanke var att sätta mig på sängen. En dålig idé skulle det visa sig eftersom det gjorde väldigt mycket mer ont då. La mig då ner i sängen istället men inte ens det hjälpte. Där låg jag i min egen säng och irriterade mig på larmet eftersom ljudnivän bara blev högre och högre när jag inte stängde av det. Rättelse, inte kunde stänga av det, jag hade alltså så ont i min kropp att jag inte ens kunde vända mig om i sängen.
Till slut lyckades jag i alla fall bråka mit till en tid på vårdcentralen. Jag fick träffa samma läkare som förra gången och visserligen bekräftade han inte min känsla av att mina symtom blivit värre men något måste han ha reagerat på för han skickade en remiss till magnetresonanstomografi (MR, magnetröntgen) för min del.
Så nu är jag kluven, samtidigt som jag har en fruktansvärd cellskräck så vill jag också få reda på vad mina problem beror på och om/hur dom kan/ska botas. Du som gjort en magnetröntgen får gärna berätta för mig om dina erfarenheter så att jag kanske kan förbereda mig lite mentalt.
Det kom helt plötsligt när jag reste mig upp från sängen så min första tanke var att sätta mig på sängen. En dålig idé skulle det visa sig eftersom det gjorde väldigt mycket mer ont då. La mig då ner i sängen istället men inte ens det hjälpte. Där låg jag i min egen säng och irriterade mig på larmet eftersom ljudnivän bara blev högre och högre när jag inte stängde av det. Rättelse, inte kunde stänga av det, jag hade alltså så ont i min kropp att jag inte ens kunde vända mig om i sängen.
Till slut lyckades jag i alla fall bråka mit till en tid på vårdcentralen. Jag fick träffa samma läkare som förra gången och visserligen bekräftade han inte min känsla av att mina symtom blivit värre men något måste han ha reagerat på för han skickade en remiss till magnetresonanstomografi (MR, magnetröntgen) för min del.
Så nu är jag kluven, samtidigt som jag har en fruktansvärd cellskräck så vill jag också få reda på vad mina problem beror på och om/hur dom kan/ska botas. Du som gjort en magnetröntgen får gärna berätta för mig om dina erfarenheter så att jag kanske kan förbereda mig lite mentalt.
Kognitionssimulatorn
Jag tänker att det här programmet som simulerar en klassrumssituation utifrån om man har ADHD, Aspergers eller dyslexi kan ge en rätt bra inblick i hur skolan har tett och ibland fortfarande ter sig för inte bara mig utan en hel del personer med samma typ av funktionsnedsättningar som jag har.
Jag fick reda på att den fanns genom ett tips från en person och nu delar jag det vidare till er. Check it out!
Jag fick reda på att den fanns genom ett tips från en person och nu delar jag det vidare till er. Check it out!
http://www.hi.se/kognitionsportal/program/publish/
Målet är inget, vägen dit allt
En kompid till mig har i vad som känts som en evighet upprepat "Målet är inget, vägen dit allt" och jag har lika länge avfärdat det som "ett sånt där talessätt som ska få en att tänka efter". Men så ikväll när jag lagade matlåda inför imorgon gjorde jag precis det. Tänkte efter alltså.
När jag gjorde det insåg jag att det kändes som att det inte var längesen alls som jag stod där och gjorde matlådan inför idag. Jag kan vara virrig till tusen och har därför en lista där jag delvis skriver upp "engångsföretelser" som jag raderar när dom är avklarade och dagligen återkommande saker som jag bara sätter en "stjärna" framför när jag gjort dom som jag sedan tar bort. Mycket av mina dagar spenderas med ett enda mål i sikte, att få klart allting på min lista. Och det är ju inte kul. Speciellt inte om jag stressar igenom saker för att kunna bli fördig med listan.
Jag har också kommit på mig själv med att tänka likadant när det gäller t.ex. tv-serier. Även fast jag inte kollar på någon serie jag ogillar så är jag okoncentrerad en stor del av tiden eftersom jag tänker ungefär "Ett avsnitt mindre tills jag sett hrla serien".
Liknande tankesätt genomsyrar hela min vardag och hindrar mig från att njuta av livet. Man kan visserligen se sitt liv som en lång radda av saker man måste klara av och sen dör man men vad för liv är det? Varför lever jag inte här och nu utan hela tiden tänker fem steg framåt?
Nu när jag tänker efter så är talessättet "Målet är inget, vägen dit allt" något av det klokaste jag någonsin hört.
När jag gjorde det insåg jag att det kändes som att det inte var längesen alls som jag stod där och gjorde matlådan inför idag. Jag kan vara virrig till tusen och har därför en lista där jag delvis skriver upp "engångsföretelser" som jag raderar när dom är avklarade och dagligen återkommande saker som jag bara sätter en "stjärna" framför när jag gjort dom som jag sedan tar bort. Mycket av mina dagar spenderas med ett enda mål i sikte, att få klart allting på min lista. Och det är ju inte kul. Speciellt inte om jag stressar igenom saker för att kunna bli fördig med listan.
Jag har också kommit på mig själv med att tänka likadant när det gäller t.ex. tv-serier. Även fast jag inte kollar på någon serie jag ogillar så är jag okoncentrerad en stor del av tiden eftersom jag tänker ungefär "Ett avsnitt mindre tills jag sett hrla serien".
Liknande tankesätt genomsyrar hela min vardag och hindrar mig från att njuta av livet. Man kan visserligen se sitt liv som en lång radda av saker man måste klara av och sen dör man men vad för liv är det? Varför lever jag inte här och nu utan hela tiden tänker fem steg framåt?
Nu när jag tänker efter så är talessättet "Målet är inget, vägen dit allt" något av det klokaste jag någonsin hört.
Smärta!
Jag blir tokig snart. Jag har så ont i mitt ena ben och höft att jag knappt kan göra någonting. Jag har svårt att komma ur sängen på morgonen, jag kan inte ligga ner, sitta, stå eller gå längre än kanske fem minuter åt gången. Det enda som egentligen fungerar är att ligga på mage för då gör det inte outhärdligt ont utan bara hysteriskt ont.
Det är vid såna här tillfällen som jag är glad att jag har en del "stillasittande intressen". Hade jag inte gillat att skriva, se på tv-serier eller läsa hade jag varit rätt körd vid det här laget. Ringde till vårdcentralen i början av veckan men dom hade inga tider så dom bad mig återkomma efter påsk.
Så nu är det bara att räkna dagarna som gäller..
Det är vid såna här tillfällen som jag är glad att jag har en del "stillasittande intressen". Hade jag inte gillat att skriva, se på tv-serier eller läsa hade jag varit rätt körd vid det här laget. Ringde till vårdcentralen i början av veckan men dom hade inga tider så dom bad mig återkomma efter påsk.
Så nu är det bara att räkna dagarna som gäller..
Vårstädning!
Eftersom jag (förhoppningsvis) kommer att flytta härifrån inom ett halvår (om jag kommer in på universitetet) så bestämde jag mig för att organisera och rensa ut bokhyllan nu under påsklovet. Eftersom jag är ensam med alla uppgifter inför flytten så vill jag vara ute i så god tid som möjligt istället för att stå där med panik i sista minuten.
Det verkade dessutom som en alldeles utmärkt ide att rensa ur och i bokhyllan. Ända fram tills jag faktiskt gjorde det..
Det verkade dessutom som en alldeles utmärkt ide att rensa ur och i bokhyllan. Ända fram tills jag faktiskt gjorde det..
Mad World
Har haft den här låten på hjärnan mer eller mindre hela dagen. Varför vet jag inte.
Får alltid en konstig känsla i kroppen när jag lyssnar på den. Jag har väldigt lätt för att bli "triggad" av låtar, dofter mm när det gäller minnen och jag har både bra, dåliga och hemska minnen till den här låten och blandningen av dom känslorna blir rätt knasig.
Får alltid en konstig känsla i kroppen när jag lyssnar på den. Jag har väldigt lätt för att bli "triggad" av låtar, dofter mm när det gäller minnen och jag har både bra, dåliga och hemska minnen till den här låten och blandningen av dom känslorna blir rätt knasig.
Men bra är den i vilket fall som helst.
Inför flytten
Varje gång jag flyttar slänger jag massor med saker, förbannar mig själv för att jag lyckats samla på mig så mycket och lovar mig själv att det inte ska hända igen. Nu i augusti är det åter dags för flytt, pga skola, och självklart har jag samlat på mig en massa skräp igen.
Men den här gången tänkte jag se till att vara ute i god tid. Det är i runda slängar fem månader kvar till jag flyttar och jag tänker använda lediga stunder fram till dess med att slänga och återvinna. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva använda precis all min lediga tid till det men jag planerar hellre än är efterklok.
Samtidigt som jag ska fixa med flytten är det ungefär en miljard andra saker som ska fixas (ansökan till universitetet, ekonomin, fixa min nuvarande skola, två tentor som kommer snart mm) så jag har alltså ett hektiskt halvår framför mig.
Den här gången vet jag dock att hetsen, stressen och ansträngningarna kommer leda till någonting bra.
Det här är dessutom första gången jag kommer få flytta på sommaren istället för vintern.
Bara det att jag kommer slippa halka runt på glashal is bärandes på kartonger, försöka hitta en portdörr i snöstorm eller bära runt på möbler och annat fullt påklädd i vinterkläder låter helt underbart!
Men den här gången tänkte jag se till att vara ute i god tid. Det är i runda slängar fem månader kvar till jag flyttar och jag tänker använda lediga stunder fram till dess med att slänga och återvinna. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva använda precis all min lediga tid till det men jag planerar hellre än är efterklok.
Samtidigt som jag ska fixa med flytten är det ungefär en miljard andra saker som ska fixas (ansökan till universitetet, ekonomin, fixa min nuvarande skola, två tentor som kommer snart mm) så jag har alltså ett hektiskt halvår framför mig.
Den här gången vet jag dock att hetsen, stressen och ansträngningarna kommer leda till någonting bra.
Det här är dessutom första gången jag kommer få flytta på sommaren istället för vintern.
Bara det att jag kommer slippa halka runt på glashal is bärandes på kartonger, försöka hitta en portdörr i snöstorm eller bära runt på möbler och annat fullt påklädd i vinterkläder låter helt underbart!
Åt helvete med alltihop!
Idag kom jag på en sak som jag antagligen vetat länge men förträngt i hopp om att det ska försvinna.
Det har inte försvunnit och när jag fördelade dosetten inför nästa vecka blev det väldigt tydligt att det var dags för mig att hämta ut ny medicin.
Mina mediciner är inte billiga (det kan vem som helst med adhd skriva under på) men tack vare högkostnadsskyddet brukar inte kostnaden vara något problem större delen av året. Det brukat oftast vara så att det är det första uttaget efter att högkostnadsperioden som svider mest i plånboken men sen är det lugnt.
Just för tillfället finns det dock två problem. Det ena är att taket för högkostnadsskyddet har höjts med 400 kronor, från 1800 kr till 2200 kr, innan man har nått den summan får man inget frikort. Visst, 400 kronor kanske inte låter så farligt men för mig som knappt kunde skrapa ihop 1800 kr innan känns det nästintill oöverstigligt.
Ovanpå det så måste jag till tandläkaren eftersom mina tänder är ett enda stort problem. Och hur billigt är det med tandläkaren liksom? Jag hade lagt undan pengar till tandläkaren men dessa fick jag nu ta för att betala min medicin. Kvar på sparkontot sitter nu ingenting men i slutet på maj ska där på något magiskt sätt ca 3400 kronor ha uppenbarat sig. Det är nämligen så mycket det kommer kosta för mig att åtgärda de allra mest akuta problemen med tänderna.
Jag kan heller inte riktigt välja mellan medicnen eller tandläkaren. Utan medicinen är jag fysiskt närvarande i skolan men alldeles för okoncentrerad för att ta in någonting. Problemen med mina tänder ger mig migrän vilket innebär att jag blir hemma från skolan och kan därmed inte ta in någonting alls.
Det har inte försvunnit och när jag fördelade dosetten inför nästa vecka blev det väldigt tydligt att det var dags för mig att hämta ut ny medicin.
Mina mediciner är inte billiga (det kan vem som helst med adhd skriva under på) men tack vare högkostnadsskyddet brukar inte kostnaden vara något problem större delen av året. Det brukat oftast vara så att det är det första uttaget efter att högkostnadsperioden som svider mest i plånboken men sen är det lugnt.
Just för tillfället finns det dock två problem. Det ena är att taket för högkostnadsskyddet har höjts med 400 kronor, från 1800 kr till 2200 kr, innan man har nått den summan får man inget frikort. Visst, 400 kronor kanske inte låter så farligt men för mig som knappt kunde skrapa ihop 1800 kr innan känns det nästintill oöverstigligt.
Ovanpå det så måste jag till tandläkaren eftersom mina tänder är ett enda stort problem. Och hur billigt är det med tandläkaren liksom? Jag hade lagt undan pengar till tandläkaren men dessa fick jag nu ta för att betala min medicin. Kvar på sparkontot sitter nu ingenting men i slutet på maj ska där på något magiskt sätt ca 3400 kronor ha uppenbarat sig. Det är nämligen så mycket det kommer kosta för mig att åtgärda de allra mest akuta problemen med tänderna.
Jag kan heller inte riktigt välja mellan medicnen eller tandläkaren. Utan medicinen är jag fysiskt närvarande i skolan men alldeles för okoncentrerad för att ta in någonting. Problemen med mina tänder ger mig migrän vilket innebär att jag blir hemma från skolan och kan därmed inte ta in någonting alls.
"Varsågod! Pest eller kolera? Det är bara att välja!"
Visst, jag är student. Studenter ska vara tacksamma för att dom får gå i skolan i gratis. Studenter ska vara tacksamma för att vi kan få (låna) pengar från staten när vi studerar. Och nej, vi studenter "får" bara pengar av samhället, vi "bidrar" inte med någonting.
Och så att folk inte får för sig någonting så är jag som funktionsnedsatt självklart mycket tacksam över att samhället bryr sig om mig. Jag är så tacksam så för att jag får gå i skolan överhuvudtaget, att vid behov begära den extrahjälp jag faktiskt har rätt till är att ta i. Jag är så tacksam över att jag har en läkare, att jag bara får träffa henne en gång om året får man ju förstå, dom har ju så mycket att hinna med.
När det känns knasigt att jag bara fått träffa den läkare jag blev "tilldelad" när jag flyttade hit två gånger (andra gången efter enträget tjat) och att jag inte fått träffa min "nya" läkare alls. (Jag vet egebtligen bara att jag har en ny läkare därför att jag för några månader sedan upptäckte att namnet på förskrivande läkare på lapparna på medicinburkarna ändrats.) När det också känns lite knasigt att jag efter två års begärande, både genom besök i mottagnignens reception och via telefon, fortfarande inte blivit uppskriven på väntelistan till en åtgärd.
Och framförallt när jag känner för att skrika rakt ut när jag än en gång står i kassan på Apoteket och inser att receptet är på fel dosering/styrka/mängd/all of the above eller det krånglar på annat sätt och jag vet att jag inte kan få tag på läkaren (på något sätt alls) utan att jag kommer få lämna meddelande efter meddelande till dom som jobbar i receptionen trots att jag vet att det ändå inte kommer bli rätt nästa gång.
Då brukar jag försöka sansa mig, ta några djupa andetag, le mot personalen på Apoteket (Det är ju trots allt inte deras fel) och tänka:
Och så att folk inte får för sig någonting så är jag som funktionsnedsatt självklart mycket tacksam över att samhället bryr sig om mig. Jag är så tacksam så för att jag får gå i skolan överhuvudtaget, att vid behov begära den extrahjälp jag faktiskt har rätt till är att ta i. Jag är så tacksam över att jag har en läkare, att jag bara får träffa henne en gång om året får man ju förstå, dom har ju så mycket att hinna med.
När det känns knasigt att jag bara fått träffa den läkare jag blev "tilldelad" när jag flyttade hit två gånger (andra gången efter enträget tjat) och att jag inte fått träffa min "nya" läkare alls. (Jag vet egebtligen bara att jag har en ny läkare därför att jag för några månader sedan upptäckte att namnet på förskrivande läkare på lapparna på medicinburkarna ändrats.) När det också känns lite knasigt att jag efter två års begärande, både genom besök i mottagnignens reception och via telefon, fortfarande inte blivit uppskriven på väntelistan till en åtgärd.
Och framförallt när jag känner för att skrika rakt ut när jag än en gång står i kassan på Apoteket och inser att receptet är på fel dosering/styrka/mängd/all of the above eller det krånglar på annat sätt och jag vet att jag inte kan få tag på läkaren (på något sätt alls) utan att jag kommer få lämna meddelande efter meddelande till dom som jobbar i receptionen trots att jag vet att det ändå inte kommer bli rätt nästa gång.
Då brukar jag försöka sansa mig, ta några djupa andetag, le mot personalen på Apoteket (Det är ju trots allt inte deras fel) och tänka:
"Jag är så tacksam för att jag bor i välfärdsstaten Sverige!"
Du är snygg så länge du inte ler
Socialminister Göran Hägglund tycker att tandvården är lagom subventionerad och säger "Om man jämför med att gå till frisören så är det relativt billigt att gå till tandläkaren" till Sveriges Radio.
Det här uttalandet fascinerar mig, som har haft enorma problem med tänderna ända sen jag var liten, väldigt mycket.
På flera år var jag varken hos tandläkaren eller frisören eftersom jag inte hade råd med någotdera men ganska nyligen har jag faktiskt varit på båda ställena.
Det här uttalandet fascinerar mig, som har haft enorma problem med tänderna ända sen jag var liten, väldigt mycket.
På flera år var jag varken hos tandläkaren eller frisören eftersom jag inte hade råd med någotdera men ganska nyligen har jag faktiskt varit på båda ställena.
- Hårklippingen fick jag i present av en kompis, det kostade ca 250 kronor.
- I förrgår var jag hos tandläkaren och lagade en tand, det kostade 290 kronor.
Så ja, Hägglund kanske inte har helt fel? Tandvården är visserligen inte billigare i jämförelse med frisören men dom ligger ju i alla fall i samma prisklass.
Men sen så börjar man tänker efter. Att det kostade 290 kronor för mig hos tandläkaren i förrgår beror på att dom drog av min "tandvårdscheck" som var på 300 kr vilket gör att tandläkarbesöket egentligen kostade 590 kr.
Helt plötsligt kan jag klippa mig två gånger och ändå få pengar över för detsamma som tandläkarbesöket kostade.
För kostnaden av mina två nästkommande tandläkarbesök kan jag klippa mig 13 gånger.
Men jag tror att jag förstår hur Hägglund tänker, man måste ju liksom gå till frisören.
Är man i något åtgärdsprogram via Arbetsförmedlingen kan man ju inte dyka upp på arbetsintervjuerna man blir tvingad att gå på och se ut hur som helst i håret, det kan ju ge ett dåligt intryck.
Håret är ju synligt hela tiden men tänderna kan man dölja.
På en arbetsintervju ska man vara snygg och det är ju precis det du är.
Kom för Guds skull bara ihåg att inte le!
Brodera
Det har blivit rätt mysket symaskin och stickning den senaste tiden så jag kände att de tkanske kunde vara kul med något nytt. Köpte därför ett broderi idag.
Det ska se ut såhär
Men ser för tillfället ut såhär
Det känns dock säkrast att vänta med att börja tills halva hushållet har somnat. Det lär inte sluta bra annars.
Men ser för tillfället ut såhär
Det känns dock säkrast att vänta med att börja tills halva hushållet har somnat. Det lär inte sluta bra annars.
80-talister
Av en ren slump har jag på senaste tiden stött på en hel del "fakta" och tyckande om min egen generation, 80-talisterna. Den bild jag fått presenterad för mig stämmer enligt mig inte alls och känns väldigt färmmande. Jag har därför bestämt mig för att gräva mer i saken och skriva mer om det framöver.
Är det någon/några 80-talister som har något dom vill ta upp i samband med detta?
Vad har du upplevt?
Vad har du upplevt?
Vett eller vilje?
Många gånger när jag fascineras av och blir intresserad av attribut som stereotypt betraktas som feminina dyker en liten fundering upp, vill jag det här för att jag verkligen vill det eller för att jag är uppfostrad till att vilja det?
Ingen människa är en ensam ö på ett stort hav utan vi är alla öar som sammanbinds med broar emellan. Socialisering är en stark, mäktig, osynlig och suggestiv kraft som börjar verka redan när vi är små.
Knappt märkbara indikationer talar om för oss hur och vem vi är och/eller bör vara, detta inpräntas så pass starkt i vår hjärna att vi snart tar det för vår personlighet.
Det är klart att jag på en hel del sätt faktiskt bryter mot normer och i slutändan gör jag ju ändå så som känns bäst för mig. Men just ovissheten i att inte veta om jag valt det själv eller om det blivit dikterat för mig är riktigt jobbig.
Ingen människa är en ensam ö på ett stort hav utan vi är alla öar som sammanbinds med broar emellan. Socialisering är en stark, mäktig, osynlig och suggestiv kraft som börjar verka redan när vi är små.
Knappt märkbara indikationer talar om för oss hur och vem vi är och/eller bör vara, detta inpräntas så pass starkt i vår hjärna att vi snart tar det för vår personlighet.
Det är klart att jag på en hel del sätt faktiskt bryter mot normer och i slutändan gör jag ju ändå så som känns bäst för mig. Men just ovissheten i att inte veta om jag valt det själv eller om det blivit dikterat för mig är riktigt jobbig.
